torsdag 1 mars 2012

Tankar om min uppväxt och idyll

Jag växte upp i en liten kommun. I ett lugnt villakvarter med vackra villor, nära en lekpark, nära ängar och nära skog. Det var en idyll.  Det var picknic med bästa vännen, cyklande, snökojor, veckopeng och allt var oskyldigt. Precis som Ted Gärdestads låt himlen är oskyldigt blå. Det fanns inget som hette brott eller ondska. Det fanns inte i min värld. Men ju mer vuxen jag blir så inser jag att den där idyllen inte finns längre. Kanske har den aldrig funnits även om jag hade en fin uppväxt med många fina dagar? Det har alltid funnits brott och ondska men jag blev skyddad av min pappa att inte se det. När kriminalitet går i arv så som det gjort i kommunen jag är uppväxt i då blir jag väldigt illa berörd och det gör ont i mig. Jag önskar att jag hade kunnat skydda de där barnen som nu är vuxna och kriminella. Men det kunde jag inte. Däremot hoppas jag kunna göra skillnad i framtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar