Förlossningsberättelse, när Vincent kom till livet

Här är jag öppen 5 cm och i princip oberörd av värkarna.

00.56 dvs om en stund blir min pojke en vecka. En vecka som känts som jättelång tid men ändå väldigt kort tid. Grattis min pojke!

Måndag 21 mars
14.00 Ctg påkopplas
14.30 Träffar en läkare i tron om att jag ska bli igångsatt. Börjar förstå under samtalet att det har blivit ett missförstånd mellan alla parter. När jag förstått att det inte blir igångsättning under dagen får jag stor ångest och tårarna sprutar ner för mina kinder. Läkaren säger inte ett knyst under flera minuter, väldigt oprofessionellt bemötande. Mikael får mig att komma tillbaka och blev närvarande i rummet igen. Tårarna fortsätter och jag förklarar att jag inte orkar mer. Hon ringer förlossningen och ber om en tid för närmaste igångsättning. Tiden vi får blir dagen efter kl 08.00. När vi går därifrån fortsätter jag att gråta och det känns otroligt tungt. På kvällen mår jag bättre och vi äter en god middag.

Tisdag 22 mars

07.57 Skrivs jag in på förlossningen för en igångsättning och jag kopplas till en ctg.

09.55 Gör de en undersökning och jag är öppen 1 cm och livmoderhalsen är ganska mogen. De gör bedömningen att jag ska ha en bardkateter. Ctg kopplas även på igen. De säger till mig att detta kan ta många timmar så jag börjar ställa in mig på att ladda med mat, dryck och läsa tidningar. Mikael går iväg och köper mat till sig och redbull. Under tiden Mikael är borta så börjar det göra ont i ryggen. Jag tycker det är skönt när Mikael är tillbaka.

11.24 Jag behöver gå till toaletten och påväg dit så känner jag att det gör en del ont och jag blir förvirrad och vet inte var jag ska vara, inne på toaletten ramlar bardkatern ut! Personalen blir överaskad att det gick så fort, de trodde att det i alla fall skulle ta minst 3 timmar. Nu blir jag flyttad från Obstetriska öppenvården till förlossningsavdelningen. Jag öppen 4 cm och barnmorskan tar hål på hinnorna.

13.50 Jag är öppen 5 cm och är uppe och går mycket. Känner av värkar men det smärtar inte speciellt mycket utan jag är ganska oberörd.

15.10 Nu är jag öppen ca 6 cm men värkarna berör mig fortfarande inte speciellt. Jag blir kopplad till värkstimulerande.

17.31 Värkarna börjar komma med tre minuters intervall och håller i sig i en minut. Jag hanterar värkarna med pilatesbollen, andning och avslappning.

18.54 Nu har smärtan tilltagit och jag börjar andas lustgas. Jag är nu öppen 8 cm.

19.56 Jag är nu öppen 8-9 cm.

21.40 Jag har nu inga pauser mellan värkarna i princip och känner mig utmattad. Lustgasen hade tills nu hjälpt mig otroligt mycket, den var helt underbar! Det var som att pendla mellan smärta och välbehag. Nu blev det dock ännu mer smärtsamt och barnmorskan frågar om jag vill ha epidural och jag svarar att jag vill ha det.

22.10 Läggs en epidural och det tog bort mycket av smärtan och jag kan återhämta mig lite genom att dricka vatten. Nu andas jag ingen lustgas, egentligen vet jag inte varför för jag börjar få väldigt ont snart igen men nu pga det stora trycket.

23.29 Jag tvingas upp för att kissa en sista gång. Jag ville verkligen inte upp för att det tryckte så smärtsamt men det var ju viktigt att kissa helt enkelt. Får hjälp av både barnmorskan och Mikael att ta mig till toaletten, jag kan knappt gå då det gör så ont.

Onsdag 23 mars
00.36 Nu börjar krystvärkarna och det gör otroligt ont, denna bit var nog den mest smärtsamma under förlossningen. Både Mikael och barnmorskan pushade mig något otroligt och jag krystade på som en tok.

00.56 Den värsta smärtan som jag upplevt byts ut till att inte känna någon smärta alls och ha vår son på mitt bröst. Vilket ögonblick! Det första jag sa när han kom ut var: Vad stor han är! Aldrig kunde jag föreställa mig att jag skulle få en sån rejäl liten pojke.

Sammanfattat: Att föda fram ett barn är det är det största jag gjort. Fick höra flera gånger av barnmorskor att jag hade hög smärttröskel. Jag skulle säga att jag har en hög gräns tills jag ger upp och att jag hade ett otroligt fokus på min andning. Profylax släng dig i väggen. Jag kan detta! Mikael var ett underbart stöd och jag älskar honom ännu mer efter vad vi gick igenom tillsammans under förlossningen. Tänk jag blev aldrig elak. Enligt honom var jag världens snällaste ungefär. Jag var även på skämthumör under en del av förlossningen. Min förlossning var verkligen fin.