Nedtrappningen av mediciner och livet efter

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om hur det kan vara att trappa ner antidepressiva mediciner och hur livet efter är. Jag är inte bara en blivande mamma. Jag har min historia,nuet och min framtid. Och jag är så mycket mer än en blivande mamma. Detta är egentligen en lång historia men den kommer att bli ganska kort här i bloggen.

När jag började min ungefär 4 månaders resa av nedtrappning var jag nyförälskad. Jag och Mikael hade nyligen blivit ett och vi sågs i princip varje helg. Min doktor hade tidigare sagt att jag ska trappa ner när jag känner att jag har den där balansen i livet. Jag förstod vad hon menade och en dag kände jag bara den lika tydligt som att bli förälskad. Innan nedtrappningen var jag rädd. Rädd för att inte kunna klara av det, för att få tillbaka ångest och depression.

Tiden av nedtrappning kan beskrivas som en karusell av känslor.

Vissa stunder mådde jag hur bra som helst, jag var kär och hade hittat mannen i mitt liv .Vissa stunder var jag så jävla arg och kände att jag hade en bomb i mig som ville explodera rakt ut mot någon. Vissa stunder kände jag ångest även om den inte var lika stark som under tiden som deprimerad. Vissa stunder grät jag massor. Jag fick tillbaka mina känslor. Jag var inte längre likgiltig. Det var sådana kontraster. Ibland var det helt underbart att kunna känna igen och ibland var det skit. Under denna tid hade jag även svårt för att umgås. Ville mest umgås med Mikael, både för att jag var nyförälskad men även för inför han behövde jag inte ha någon fasad. Hade jag träffat min pappa på helgen orkade jag inte träffa någon mer den helgen. Det blev för mycket att umgås med flera på en helg. Det blev för mycket för psyket. Jobbigast var under veckorna då saknaden till Mikael var stor. Det var ju hans kärlek som fick mig må så bra. Under helgerna vi sågs mådde jag nästan alltid bra och var glad. Men nedtrappningen påverkar inte bara psykiskt. Jag kände mig ofta yr och bakfull. Jag kände verkligen tabletterna gå ur kroppen. Det kändes som ett gift som lämnade min kropp.

Hur är då livet efter?

Strax efter jag slutat blev jag gravid vilket har påverkat mig mycket psykiskt. Ibland har jag varit rädd för att jag ska bli deprimerad igen. Jag tror alltid den rädslan kommer att finnas kvar. Det var en så hemsk tid som man aldrig vill gå tillbaka till vilket säkert i sin tur gör att man gör allt för att inte hamna där igen. Jag lyssnar mer på mitt psyke och kropp nu och vet vilka signaler jag ska hålla koll på. Jag har verkligen fått en otrolig erfarenhet som jag aldrig hade velat vara utan. Vissa kanske tror att när man slutat med medicinerna så är allt bra igen. Men det fungerar inte riktigt så. Jag fortsätter min utmaning att må bra. Att känna harmoni och balans. Jag tror att det är något man får utmanas med hela livet. Att komma tillbaka till det som gör att man känner lycka. För nya prövningar kommer mitt liv att berikas med men då är jag en otroligt bra erfarenhet rikare som kan hjälpa mig igenom prövningarna.

Saker som präglar mig än idag pga medicinerna
Jag har fortfarande kvar en del likgiltighet, ingen lust(sexuellt)och svårt att gråta ibland. Detta är tråkigt och jobbigast är det här med lusten men jag är otroligt tacksam över att få må så bra som jag gör idag. Kanske försvinner detta med tiden.

Nu har jag varit väldigt öppen och ärlig. Kanske vill jag att ni ska veta vad som präglat mig i livet och kanske kan jag hjälpa eller inspirera någon annan.